KAKAN ULFSDOTTER

Ikväll sörjer jag dig älskade pappa, som togs ifrån oss för exakt 1 år sedan. Det är så konstigt att du är borta. Du var allt det där som en pappa ska vara. Jag tänker på när vi gick i skogen och du visade mig olika fåglar, fast jag aldrig lyckades se dem. När jag fick läsa manus till dina pjäser som liten, innan radiopjäsen hördes på radio eller spelades på någon teater. När du kommenterade låttexter på ditt skarpa vis. Jag tänker också på dina jobbiga sidor och hur arg jag kunde känna mig, men hur kärleken alltid var större. Ditt ordningssinne samtidigt med din känsla för kaos. Dina glada skratt som kunde lätta upp den mest tryckande tystnad. Men jag tänker också på hur förändrad du blev av din sjukdom de sista åren. Du hade svårt att andas, svårt att gå. Och när demenssjukdomen bröt ner hjärnan steg för steg, talade dina blåa ögon istället. Och du fortsatte att visa kärlek. Så att personalen på sjukhuset sa att de såg att du var en god människa. 

 

I min dagbok läser jag: 

"19 oktober 2017

Jag jobbar till ca 16. Har en pianoelev som säger en gullig sak om en häst som är sjuk: “De kanske måste avlida den” Jag tänker att pappa skulle ha tyckt att det var underbart gulligt. Jag åker till Vallagården och är där ca 17. Pappa skiner upp när jag kommer men hans andning är ansträngd och han är röd i ansiktet.

Mamma och jag sitter o pratar vid sängen om allt möjligt, men när vi ska prata om vad doktorn sagt går vi ut till korridoren. Hon säger att de inte vet hur lång tid det tar, men att de har påbörjat en kroppens insomning. Jag läser mer i de A4-papper som vi fått. Det är något företag som har någon inriktning för vård i livets slutskede. Det känns lite som reklam. Jag tänker på upphandlingar och vad pappa skulle ha sagt om det i det här sammanhanget.

När jag känner på pappas puls är den lite ojämn. Den har aldrig låtit så förut. Den är liksom osäker, har inget flow, inget groove. Men inte så att den håller på att stanna eller rusar, men något är fel. Jag visar mamma hur man hittar pulsen.

Jag åker därifrån ca 19.30. När jag kommer hem sätter jag mig vid mitt puja table igen. Jag gråter eftersom jag inser att det är annorlunda den här gången. Jag skriver till barnen. Jag pratar med Fredde en ganska lång stund. Det är eftermiddag i Gatineau och han är ensam hemma. Det sista jag säger i min kvällsbön är: “Jag släpper dig. Jag låter dig gå, pappa. Jag vill inte att du ska ligga där och lida”.

På natten vaknar jag kl 02.30 av att det liksom pyser ut något. Helt avslappnat, utan någon kramp eller spänning. Som en lättnadens suck. Jag kollar min telefon och då har mamma skrivit: “Karin, pappa har somnat in. Nyss. Jag låg och sov bredvid honom. Kram”.