KAKAN ULFSDOTTER

Återvinning och balans - en reflektion...
Jag reflekterar lite över begreppet klimatångest idag. Sommaren 2018 går till historien som den varmaste på över 250 år i Sverige. Juli månad nu i år däremot, har istället börjat på ett typiskt och för oss mycket välkänt svenskt sommaraktigt sätt: grå himmel, som hela tiden öppnar sig med regnskurar som kastas mot ansiktet av svala eller iskalla ostadiga vindar. Man sätter fötterna på balkongen på morgonen och känner hur de stelnar av köld. Längtar efter värmen nu! Längtar efter de där ljumma sommarvindarna, en cykeltur till en uppvärmd sjö för ett ljuvligt kvällsdopp, solbränd hud och minimalt med kläder. Den där behagliga värmen som mjukar upp kroppen.
 
1980 var jag 15 år och omgiven av människor som engagerade sig i miljöfrågor. De snygga, några år äldre killarna med mockajackor och svallande hår, praktiserande sin Jimi Hendrix-inspirerade övningshysteri på sina gitarrer, hade säkert en viss inverkan på mitt intresse. Men det intellektuella intresset var ändå större. Med en fot i hippierörelsen - med österländskt tänk om oss som en del av jordens naturliga eviga kretslopp, där både människor och djur och växter är lika viktiga. En medvetenhet om karma som något självklart. Med den andra foten i ett Folkhemstänk där vi skulle hushålla med resurser och tänka på framtiden, tacksamma över det välstånd vi fått växa upp i. Att vara sparsam var inte bara ett livsstilsideal utan också en moralisk dygd. Nu, nästan 40 år senare när personalen i butikerna har börjat fråga: "Behöver du en påse?" efter att vi matats med bilder på delfiner i havets djup, kämpande för att komma loss, intrasslade i långa nät av plastpåsar, kan jag lugnt konstatera att jag växte upp med det s k MILJÖ-TÄNKET. Diskussionerna bland de roliga människorna jag lärde känna i organisationen Folkkampanjen mot atomkraft handlade framför allt om framtiden. Frågan vi ställde oss var: "Vilken värld lämnar vi över till våra barn och barnbarn?" Vi sjöng: "Vi blir ett träd med djupa, djupa rötter, aldrig ger vi upp"!
 
 
 
 
Det fanns en kritik mot "slit-och-släng-samhället", kommersialismen, den västerländska vita livsstilen och kolonialismen. Vi hade kunnat lära oss av hur man i andra kulturer t ex visade tacksamhet mot naturen. Att äta vegetariskt var liksom självklart av många anledningar. Att sticka sin egen tröja, med helt eget mönster, istället för att gå klädd i någon massproducerad tröja likadan som alla andras.
Jag och min kompis sydde till och med våra egna väskor, helt på fri hand! 
 
Utan att bli överdrivet nostalgisk vill jag bara lista alla självklarheterna här. De som nu blivit trendiga, som kallas "hållbarhets-säkrade", "klimatkompenserade" etc...
 
Den här listan är högaktuell nu, kanske ny för vissa, men inte ny för mig:
 
Sortera ditt avfall. Gnäll inte över att du måste sortera sopor för att återvinna papper, glas, plast och metall. Hitta rutiner för ditt hem. En del säger: Jag har inte plats för att sortera i köket! Skapa plats då. Att t ex diska ur en hårdplastburk innan du slänger den är en enkel rutin. Dock tycker jag att vi skulle få slänga allt återvinningsavfall i en och samma behållare och att anställda personer skulle kunna jobba med att sortera. Så blir det enklare och dessutom korrekt sorterat. Så gör de i vissa länder, t ex i Kanada. Det skulle skapa jobb också, jobb som man inte behöver någon särskild utbildning för. 
Slösa inte på vatten! 
* Ät upp rester!
* Laga saker istället för att slänga dem. Låt t ex barnen göra sina egna leksaker av en gammal låda. Det var så vi "lekte TV-program" när jag var liten! Så bra och kreativt!
* Köp inte nya kläder utan att först laga eller ge bort till någon behövande. Ordna klädbytardagar eller återvinn t ex gamla jeans. 
* Använd slitstarka material som rostfritt hellre än plast.
* Släck lampor och utebelysningar dagtid.
* Samåk i bilar eller åk kommunalt!
* Ta tåget istället för flyget!
* Använd inte för mycket tvättmedel! 
* Ät vegetariskt! Börja med meatless Mondays! 
* Använd papperspåsar, tygväskor eller återanvänd plastpåsar.
 
När jag tänker på lilla Greta Thunberg, så ser jag mig själv. Vuxna som blir tårögda av hur rörande det är med den lilla kloka flickan i flätor och gummistövlar som orädd tar strid för det hon tror på. Men jag blir också lite ledsen inuti, för det är något sorgligt med att vara den där flickan.
Omgiven av jämnåriga som verkade sorglösa, tuggummituggande "fjortisar" utan en tanke på framtida fruktansvärda kärnkraftsolyckor. 
Jag är kluven, för jag vet hur tungt det kan bli. För det finns en annan aspekt på detta. Rätten att få vara tacksam för hur vackert livet är runtomkring oss, hur mycket orörd natur som finns, hur mycket kärlek och överflöd vi lever i. Rätten att njuta! Att ha ett ständigt dåligt samvete skapar skuld. Och när skulden växer blir den ohanterlig. Till ingen nytta. Så, låt oss hitta en balans mellan aktivt ansvar och avslappnad tillit. Låt inte överjaget bli för strängt. 
Och njut av sommaren! Snart är värmen tillbaka! 
 
 
Jag och min dotter vid Årsta havsbad sommaren 2003