MENY
Detta är SÅ svårt att skriva om, men nu har det bubblat tillräckligt inom mig, så jag måste... Jag har ju redan skrivit om detta? Ja, men det var på engelska och det handlade mer om en medsyster. Nu skriver jag mer personligt och det känns dyrare.
Den senaste veckan: Så mycket blandade känslor, en stor mix av triumferande glädje över engagemanget, på olika nivåer, av medkänsla men även ilska. Ilskan, som jag får dela med många nu, inte bära på ensam. Men också smärtan i påminnelserna.
Den senaste veckan har svämmat över av påminnelser om hur vanligt våld i nära relationer är. Eller, låt oss kalla det för vad det är: män som slår. Alla pratar om det. Folk säger: "Det är otroligt. Hur kan det hända? Det är ofattbart! Hur kan det pågå utan att man anar något?" Jag är lite trött på den där spelade förvåningen. Låt mig säga så här: Nej, det är inte o-troligt. Det är snarare troligt. Och nej det är inte o-fattbart. Snarare tvärtom. Och nej det är inte konstigt att det kan hända. Och nej vi vet inte allt om varandras liv, vad som händer hos familjen den-eller-den när dörren stängs.
Sen när började vi prata om våra relationer på det här sättet: "Ja tjena det är jag, du jag är full av blåmärken så jag har ingen lust att ses."
Hur många döttrar ringer till sina föräldrar och säger: "Bara så ni vet så är eran blivande svärson våldsam. Han slår mig och han slår era barnbarn. Senast igår slog han ett av barnen på ryggen och skrek: "Det är du som förstör mitt liv!". Eller: "Jag har ny pojkvän. Igår skrek han din jävla fitta till mig. Så jag har bestämt att han ska flytta ut". Varpå en av föräldrarna - ja, precis, det var mannen - frågar: "Men var ska han bo då?". Eller föräldern till trebarnsmamman som får reda på sanningen 15 år senare och då frågar: "Men du slog väl tillbaka?" Som att det var så enkelt. Eller ett alternativ till lösning.
Det finns också de där argumenten. Som ligger och viskar i utkanten av den offentliga debatten just nu. Hos de här osäkra killarna, som saknar språk många gånger. Jag önskar att vi kunde lyssna på deras små röster just nu. Jag vill säga till er: ni är med. Ni kan vara med. I en förändring. Schyssta killar, ni behöver vara deras röst. Jag vill skriva om dem här också, just för att det är svårt. Männen som viskar: "Hon hade väl också ett ansvar? Hon skriker. Jag klarar inte av det. Det vet hon. Vi var två om det". Låt mig säga så här: eller rättare sagt, låt mig och mina medsystrar säga så här: Ja, vi var två om det. Men du var starkare. Alltid fysiskt starkare. Och när du förklarade att du visste hur man tar stryptag och trycker tills någon tyst slutar andas - då visste jag - nu finns ingen annan lösning än att gå. Det var förresten exakt det som Josefin Nilsson berättar om i filmen, där hennes syster blev hennes röst. Dock skulle det ta 25 år innan jag till fullo kunde erkänna vad jag suttit fast i, till fullo kunde börja prata obehindrat och avslappnat och känna fullständig frihet i att berätta öppet om det som hände. Det finns ett ord som är mycket viktigt att känna till här. Ordet är SKAM. SKAMMEN har en färg. Den är spyfärgad. SKAMMEN har en smak. Den smakar saliv, salt, blod och svett. SKAMMEN har ett nervöst léende. SKAMMEN är tyst. SKAMMENS ljud är saker som flyger i rummet, våld mot möbler, väggar, dörrar, sminkväskor som hälls upp och ner och innehållet som sprids ut i rummet. Den har inga ord. Den andas knappt. Den blundar och hoppas att allt ska vara över. SKAMMEN sitter inlåst med barnen på en toa och blundar, håller tummar och tår och ber. SKAMMEN smyger. Och inte bara i relationen. SKAMMEN känns precis lika mycket gentemot omgivningen. Skammen tänker: Men alla andra, de verkar ha det så bra. De ser lyckliga ut, de köper bostadsrätt och bil, barnen mår bra, de åker på semestrar utan att bråka så folk stirrar. Varför funkar inte det här för mig? Måste ljuga hela tiden. Varför är det fläckar på tapeten? Tänk om någon ser? Måste städa noggrannare nästa gång han slänger en tallrik i väggen full med tomatsås. SKAMMEN triggar också igång vreden hos honom. För snart är det igång igen. Det finns en psykologi, det finns ett mönster, ett negativt mönster. Det finns också något som kallas för ett moraliskt övertag. När den ångerfulle gråtande mannen ligger på sina knän och ber om förlåtelse. "Jag är inte värd dig. Du är så fin, jag är så dum. Hur kan du vara med mig? Jag lovar, jag ska bättra mig". Och så blir hon på tronen för en liten stund. Blir bekräftad en liten stund. Och så förenas de i försoningssex som läker kroppen för en liten stund. Det är ju inte ens fel att två träter, som ordspråket säger, eller hur? Men den onda cirkeln lever sitt eget liv. Den sluts igen. Den darrar i sina linjer, den stramas åt och blir tajtare. Det finns bara ett enda sätt att spräcka cirkeln - att gå.
Så, till alla föräldrar:
Var uppmärksamma på signalerna. Som det där att hon drar sig undan, hon vill inte ha oväntat besök, hon håller sig väldigt mycket hemma, hon måste alltid passa tider, försöka lugna ner minsta krusning på ytan eftersom den snart växer och blir en farlig våg.
Till grannar: Ring på och prata, ring störningssjour och polis.
Till alla tjejer: Packa era saker, klä på era barn, ring en taxi och bo tillfälligt hos någon av alla oss som fått nog och som står med er. Det säger något om dig, om du stannar kvar. Varför drogs du till den här situationen. Vad säger det om dig? Tror du att det inte finns något bättre för dig? Du behöver växa. Bli medveten och lära känna den här sidan hos dig själv. Du behöver också vara med och bryta ett destruktivt mönster i en osund relation. Sluta göda den där vargen. Den är så hungrig. Låt den svälta och självdö. Vänta inte med att bryta! Det kommer ändå aldrig att kännas rätt.
Till alla killar och män: Det finns hjälp att få. Ni behöver inte gå i försvar. Det finns utvägar. Det finns förlåtelse. Ni behöver inte vara den där idioten som ingen vill vara med. Ni kan få vara er själva i stället: sårbara, gulliga och fina. Det finns ett sätt att leva tillsammans på som bygger på kärlek, ömsesidighet och respekt.
Det går att må bra.
Mansjouren tel 08-30 30 20
0