MENY
Om vad livskvalitet egentligen är, om konsten att göra slut med sitt problem och om kärleken till träd
Livskvaliteten - går den att definiera?
Ofta kopplar man automatiskt definitionen av livskvalitet till pengar och materiellt välstånd och frågar sig om vi blir lyckligare av pengar. Det är lite som att man en dag när man inte gillar sin spegelbild skulle kunna höra någon leverera klyschan “Skönheten kommer inifrån”. Självklart kan lite smink hjälpa. På samma sätt blir man självklart lyckligare av pengar, eftersom att kunna betala sina räkningar, ha pengar till busskort/bil och mat och andra viktiga saker och dessutom ha ett sparkapital, gör livet betydligt enklare. Men en olycklig person blir ju inte automatiskt lycklig av pengar. Eller av att sudda ut lite rynkor. Ni vet vad jag menar.
Jag skulle vilja koppla ihop orden livskvalitet, livsglädje och vardagskvalitet och sen knyta ihop dem alla tre i ordet vardagslycka. Citatet “Alla de där dagarna som kom och gick...inte visste jag att de var livet” tänker jag ofta på. Vilka ord uttalar vi varje dag? Vilka människor lyssnar du på varje dag? Vad äter vi varje dag? Vad dricker vi varje dag? Vilka förebilder har du? Jag återkommer i nästa blogginlägg till mina 3 förebilder. Vilket jobb går du till varje dag? Vem ringer du till eller chattar med varje dag? Vad säger du till dina närmaste varje dag? Vilka tankar går runt i ditt huvud varje dag och vad matar du dem med? Vilka bilder ser du varje dag? Hur skapar du dem? Hur definierar du din livskvalitet? Vad står de orden för, för dig?
När vi ser tillbaka på våra liv under 10 år och summerar hur livet har sett ut, så blir det kanske lite tydligare. Och se framåt 10 år. Och titta på idag - just idag, min premiärdag! Ställ dig frågorna jag räknade upp, runt den här veckan och den här dagen. Vad vill du ha för kvalitet och vad får den kosta? Hur mycket vill du verkligen satsa på din vardagslycka? Vill du fortsätta tycka synd om dig själv eller vill du ta tag i ditt problem? Är du beredd att göra slut med ditt problem?
Om konsten att göra slut med sitt problem…
90-talisterna har ett uttryck som jag kopierat rakt av. De säger: “Bara gör’t!” De är inte fostrade i tänket: “Kan man göra så här? Får man det?” - de bara gör’t.
Om vi föreställer oss ett problem som ett dåligt förhållande, en person som du vetat om länge att du borde gjort slut med, men som du aldrig kommer loss ifrån, så blir det solklart, åtminstone för mig. Vi vet hur det brukar vara. Du vänder och vrider på för- och nackdelar. Du ältar och ältar med dig själv och dina närmaste. Du skjuter det på framtiden. Du argumenterar fram och tillbaka. I cirklar. Det är bara det att framtiden är här. Den är nu. Du måste stanna upp en stund. Vem blir du utan honom/henne? Kanske är det så att du inte känner den personen?
Är du beredd att se att du själv är en del av problemet? Är du beredd att erkänna att du äger problemet?
Är vi någonsin beredda att se den, vår egen del i problemet? Vill vi hellre spendera resten av evigheten med att tycka synd om oss själva och pyssla om vårt lilla problem. Vårt lilla husdjur som vi plockar loppor av. En liten raggig mops som du går ut och rastar ännu en gång. När allt kommer omkring så kanske du inte ens verkligen vill ha en förändring i ditt liv. Du kanske till och med älskar ditt problem lite? Skulle du inte sakna det lite efter en stund? Jag vet människor som pratar och pratar om hur irriterade de är på saker. Men om man skulle konfrontera dem med en motfråga i stil med t ex: “Ok, men säg upp dig då” eller “Men varför inte flytta då?” eller “Gör slut, eller sluta träffa de där personerna” - så skulle de inte alls bli glada. Kanske skulle de inte ens förstå frågan.
Jag var hos en terapeut för en tid sedan, en terapeut, tillika idol, som fick mig att förstå hur rädda vi är för att släppa taget om saker. För att vi helt enkelt inte vet vilka vi är utan våra problem. Vi känner inte oss själva som fria.
Hennes uppmaning är: “Wake up. Be Amazing. Go to Sleep”. Simple as that! Jag rekommenderar henne varmt. Allt hon skriver är på engelska dock.
http://lifetherapywithzita.com/
Hon ordnar också retreater.
Vem är jag utan mitt problem?
Se dig i spegeln och tänk: Där är hon som tar tag i saker. Hon som gjorde slut, hon som lät saker förstöras, brytas ner, sprängas, som lät dem brinna och lät något nytt växa upp ur askan. Lite varmt kommer det att bli, hon kanske blir sotig i ansiktet och får sotflagor i håret, men hon kommer att utvecklas, hon kommer att gå från klarhet till klarhet och växa in i sitt nya jag. För att citera Johannes Hansen: Se din ångest som en växtvärk.
Essensen i detta är att du inte kan skylla ditt problem på någon annan eller några andra. Men du kan bli någon annan utan ditt problem. Du kan också låta människor runt dig bli några andra, genom att du låter också dem växa.
Vilka roller har ni fastnat i? Vilken roll vill du ha?
Om kärleken till träd
Ända sedan jag var riktigt liten har jag haft en stor kärlek till träd. Det finns träd av en massa olika slag och jag älskar dem alla lika mycket. Omöjligt att välja, om jag skulle bli tvungen. Det finns tallar och granar som står tätt i skogen. De ger mig John Bauer-känsla.
Prinsessan Tuvstarr speglar sig i tjärnen…(John Bauer 1913)
Det finns lönnar, almar, kastanjer, lindar, ekar som ger underbar skugga och svalka. Och hängbjörkar, som är så vackra. Min pappa skrev i en dikt att hängbjörkarna lyfte sina kjolar när det blåste. Med risk för att verka hippie: jag älskar att krama träd. Jag lär mina barnbarn att krama träd. Jag lär dem att stanna vid ett träd om de skulle ha gått vilse i skogen. De är isåfall lättare att hitta och barnet känner sig tryggare.
Vid ett tillfälle gick jag in under ett gullregn. Gullregnet var så stort att jag kunde stå under det, som i ett rum. De tungt hängande grenarna, alla dignande av gullfärgade blommor, bildade väggar. Jag lyssnade på det dova, vibrerande ljudet av tusentals humlor och bin. Det var ett ögonblick där jag kände att jag kom så nära naturen att känslan av tillhörighet blev påtaglig. Jag förstår vad mina vänner från Indien menar med uttrycket for us God is nature.
Min viktigaste vision när jag mediterar är den med det stora knotiga trädet med en massa underbara grenar och kvistar och ett gigantiskt lövverk som bildar ett tak. Jag lutar ryggen mot stammen, känner den skrovliga barken mot min rygg, tittar upp och ser den underbara trädkronan och himlen som skymtar där bakom. Under mig: ett rotsystem som breder ut sig i jorden. Sluter ögonen och andas och vet att jag är ett med jorden - vi ska alla tillbaka till jorden - och trädet lyssnar alltid på mina tystaste och oftast ordlösa funderingar. Vad det svarar på mina frågor eller säger till mig, gömmer jag i hjärtat.
Ibland när jag kommer till trädet sitter Jesus Josefsson där. Han väntar alltid på mig. Har alltid tid att prata hur länge som helst. Han vänder sig om och ler mot mig när jag kommer. Han pratar inte en massa, bara låter mig vara där. Snickarsonen från Nasaret, en liten sketen byhåla. Han som uppstånden gick ikapp två av sina lärjungar när de var ledsna och frågade: Vad pratar ni om? Han har allt det gudomliga i sig och fast han har blivit erbjuden att bli kung över hela världen så sätter han sig vid ett träd för att prata med mig istället. Han kallar mig syster, jag kallar honom bror. Om jag gråter torkar han mina tårar. Om jag oroar mig för något säger han att jag ska titta upp på fåglarna, som hittar mat och skydd bland grenarna ovanför oss. Om jag är glad, så gläds han med mig. Om jag är arg, så låter han mig vara arg men ger mig perspektiv. Om det känns som att jag inte kan tro, så öppnar han sin hand och visar mig ett senapskorn. Det är så litet, så pytte-pyttelitet. Men det är allt som behövs.
0