MENY
Om min upptäckt av kirtan, om glädjen i att ha ett pujatable och om vad Allhelgonamässan betytt för mig
Idag var jag hos Anandh och Helen i Hägersten. Vi satt på golvet på deras vackra matta och sjöng mantrasånger. Jag spelade harmonium, gitarr, lite trumma, cymbaler och sjöng stämmor, förstås. När man pluggat musik som jag har gjort så kan det vara lite befriande att bara vara i nuet i musiken och lära sig nya strukturer och varianter av musik. Det som kallas call and respons, alltså att en försångare sjunger före och resten av folket repeterar samma sak, är det mest uråldriga sättet att musicera tillsammans på. Just att sjunga a capella och spela slagverk till är så speciellt. Det skapas så mycket vibrationer. Det känns så gediget och äkta. Några som var där hade jag inte träffat förut. Musik ger ofta möten med nya människor.
Efteråt blev vi bjudna på ris och linsgryta och vattenmelon. Väldigt trevlig middag. Intressanta seriösa samtal varvade med sköna skratt. På väg till tunnelbanan pratade Frida och jag om hur kristen tro och yoga/meditation förenas. Hon berättade lite om när hon var i Indien.
För mig har tro alltid betytt väldigt mycket, eller rättare sagt från att jag var 18 ungefär. Att sitta i Allehelgonamässan och dessutom ha fått möjlighet att spela där vid flera tillfällen, både som kantor och som pianist med egna låtar har varit fantastiskt. Det är en inkluderande atmosfär som aldrig gör en besviken. Vid ett tillfälle sjöng hela församlingen min sång “Han som svettades blod”. Det var en märklig känsla som kändes väldigt hedrande. Att både sjunga kirtansånger och psalmer är ingen motsägelse för mig.
0